Nu har jag lästa Schulmans nya bok. Tanken var att jag skulle spara den tills semestern men den låg i hallen utanför Hermans rum och i förrgår när jag skulle natta Herman skulle jag bara "kolla lite" i den. Igår läste jag klart den...
Detta är den tredje boken av S jag läser ("Mailkorrespondens med Gynning" samt "Skynda att älska"). I den här boken gör Schulman det jag tycker han gör absolut bäst, beskriver stämningar och känslor.Jag har faktiskt skrattat, gråtit, haft ont i magen, ryst och känt igen mig. Mest tårfyllt är det när han skriver om Gotland och givetvis - alla avsnitt som handlar om Charlie.
Nu till det negativa. Jag beställde en signerad bok via hans blogg. Den har han då signerat med nån slags svart reservoarpenna, vilket gör att det ser ut som att autografen är förtryckt. Varför inte jobba lite med en blå kulspetspenna, då hade det känts lite mer äkta. En petitess men ändå retfullt. Han skulle även skriva en hälsning i var 4:e bok. Det fick jag ingen vilket var helt väntat, jag tror bara han gjorde det i ett fåtal, om ens i nån.
Utöver det hade jag i princip redan läst vartenda kapitel. I stort sett alla texter är hämtade ur hans blogg "att vara Charlie Schulmans pappa". Iofs var många av mina absoluta favoritinlägg med men jag hade hellre läst nåt nytt. Det lustiga är att jag har läst alla dessa i en blogg som handlar om Charlie och den här boken handlar om året innan Charlie fanns. Hände inget ball det året, eller hände allt roligt då och sen skrev han om det året därpå?
I vilket fall är den en väldigt trivsam bok som jag med värme rekommenderar till alla, speciellt dem som inte har läst hans blogg. Jag tror att det här är en bra inkörsport till Schulman-kärlek! Jag ska försöka få Pär att läsa den, det kan bli svårt för han gillar inte honom (mest för att jag gillar så mycket tror jag).
Avslutningsvis, mitt absoluta favoritblogginlägg från pappabloggen var inte med, det är inlägget som handlar om hans möte med Håkan Nesser, den Store Författaren. Det är en av de absolut roligaste texter jag har läst och jag skrattade högt för mig själv så att tårarna rann när jag läste det. Jag ska länka:
Läs här
Som en liten hyllning till den texten har jag placerat alla Schulmans böcker bredvid Nessers här i vår stora bokhylla!
Just nu ser den hemskt ut, måste skaffa fler böcker... Och måla den gräsliga lilla furudetaljen strax till höger om hyllan!
Här ser ni, mellan Nesser och Dan Brown. Undra om Alex Schulman hade varit hedrad eller inte?
